this mess we're in

Natt igen. Pluggnatt, närmare bestämt. Jag bestämde mig för att ta en liten paus nyss, när jag var farligt nära att kasta ut böckerna genom fönstret. Nu är jag osäker på om jag ska fortsätta eller inte. Å ena sidan har jag kämpat hårt. Å andra sidan har jag bara åstadkommit 303 sorgliga små ord på hela kvällen. Det motsvarar inte ens en hel A4-sida. Jag som hade tänkt skriva hela mitt bidrag till grupparbetet och sedan kanske till och med börja lite på analysen som är min hemtenta i den här kursen. Men det är krångligt och snårigt att plocka ut guldklimparna ur sörjan som är vår kurslitteratur, och svårt att skriva om dem så att det syns att man verkligen har förstått det man läser. Eller ge sken av det, i mitt fall. För min hjärna är mos.

Det är nog lika bra att lägga ner för inatt och fortsätta skriva imorgon. Jag kommer ändå behöva göra något som distraherar mig från det faktum att min tandläkartid snart stundar. Hur glad jag än är åt att jag ska få tanden fixad så är jag samtidigt livrädd. Chris erbjöd sig helt rart att följa med och hålla mig i handen, men jag tror att det är bäst att jag går ensam. Jag vill inte att fler människor än nödvändigt ska få se mig som det darrande vrak jag är hos tandläkaren.